SMAD Islay 2011

Välkommen till The Single Malt Academy of Dalecarlia

NYHETER

 

Klubbmästerskap

Ägna sommaren åt att finslipa din whiskykunskaper och ge dig in i matchen den 26/8! Då går SMADs Klubbmästerskap av stapeln! Vässa pennan och var redo när inbjudan kommer ut i slutet av Juli!

 

Whisky&Mat med Jan Groth

Inbjudan till Whisky & Mat med Janne Groth kommer ut tidigt i Augusti! Håll utkik!

FLASKUTLÄMNING

 

Utlämningstillfällen av SWF25 Box och SMAD 20y Linkwood sker på följande två tidpunkter:

 

Söndag 4/6 17.00 - 18.30

Måndag 5/6 09.00 - 10.30

 

Plats, Lenngrensgatan 3 i Borlänge

 

Hälsningar Styrelsen

 

© The Single Malt Academy of Dalecarlia - 2017

 

SMAD Islay 2011

16 glada whiskyälskare från SMAD på Islayresa i september 2011

 

”Guys, do You want another Wee Dram (en skvätt till)??”

Bevingade ord från David på Laphroaig, när han korkade upp ytterligare en 30-åring – (Laphroaig Cairdeas, Aged 30 years)

 

Resans upplägg

 

För första gången i SMAD´s historia genomfördes en organiserad gemensam Whiskyresa till Skottland, Islay, i september 2011.

 

Vi var 16 förväntansfulla Islayfans, i stort sett okända för varandra och varav endast någon tidigare varit på Islay.

 

Transporten till och från Arlanda samt själva flygresan (gemensamma flygtider) ordnade var och en själva. Detta beroende på bl.a. på försäkringsfrågor ifall något skulle hända med flyget (inställt/försenat eller dylikt) samt svårigheten att samordna Arlandaresan för att vi kom från olika håll i landet(Bl.a. Borlänge, Falun, Sala, Grycksbo, Stockholm).

 

All övrig planering, beställningar, bokningar, destilleribesök och logistik samordnades av en resesamordnare i gruppen.

 

I korta drag såg resplanen ut enligt följande:

 

Dag 1, Söndag

 

· Flyg Arlanda – Edinburgh med Norwegian

· Minibuss/taxi (Bokad) Edinburgh airport – Buchanan stn, Glasgow

· Lunch i Glasgow

· Lokalbuss(Bokad), Buchanan stn – Kennacraig färjeterminal

· Färja Kennacraig-Port Askaig på Islay

· Minibuss/Taxi Port Askaig-Bowmore (Boende hela veckan)

 

Dag 2, Måndag

Destilleribesök, Laphroaig (fm) och Bowmore, inkl. lunch (em)

 

Dag 3, Tisdag

Destilleribesök, Lagavulin (fm) och Ardbeg, inkl. lunch (em)

 

Dag 4, Onsdag

Destilleribesök, Kilchoman, inkl. lunch (fm) och Bruichladdich (em)

 

Dag 5, Torsdag

Destilleribesök, Bunnahabhain (fm) och Jura, inkl. lunch (em)

 

Dag 6, Fredag

Dags att lämna Islay

 

· Lokalbuss Bowmore – Port Askaig för vidare transport med färjan till Kennacraig

· Lokalbuss Kennacraig – Buchanan stn, Glasgow

· Incheckning på hotell Ramade Glasgow City

 

Dag 7, Lördag

(Fria och oplanerade aktiviteter)

 

Dag 8, Söndag

· Minibuss/Taxi Glasgow – Edinburgh Airport för vidare transport med flyg (Norwegian) till Arlanda

 

Vad kostade då denna vecka och vad ingick?

 

Mellan 7.500 -8.000 kr, beroende i huvudsak på transporten till och från Arlanda.

 

Alla transporter, inkl. Flyg och ev. övernattning på Arlanda, boendet på Islay och två nätter på hotell i Glasgow, alla frukostar, 2 luncher samt 8 destilleribesök. Härutöver vissa oförutsedda kostnader som tillkom, te.x. bagagehyra i Glasgow,dag 1 på ca £100.

 

Destilleribesöken i tur och ordning:

 

Laphroaig

 

I början på 70-talet gick ca. 4% av produktionen till buteljering som Single Malt, idag 2011 går ca 70% av produktionen till Single Malt.

 

Man mältar fortfarande själva på Laphroaigh, dock inte hela behovet, en större del köps in från Port Ellen Maltings. Den del av malten som mältas på Laphroaigh når ca. 55ppm fenolhalt och blandas ut med malten från Port Ellen Maltings som håller ca. 40ppm. Laphroaighs egen malt räcker till mellan 15-20% av behovet.

 

Noterbart är att Laphroaigh har egen torvbrytning och att denna genomförs enbart för hand. Detta för att få en speciell karaktär på torven som man anser är mycket viktig för slutresultatet.

 

Den del av produktionen som går till Blended Industrin hämtas med tankbil och läggs på fat på fastlandet av köparna. Den del som ska buteljeras som Single Malt lagras på Islay. Laphroaighs egna lagerhus håller ca 60.000 fat, men man har även ca. 17.000 fat utlokaliserade i lagerhus hos Ardbeg.

 

Laphroaigh använder till största delen Bourbonfat, dels från Jim Beam som idag är ägaren men också från Makers Mark m.fl. och de är uteslutande first fill Bourbonfat, d.v.s. att de tidigare bara innehållit Bourbon en gång och inte varit fyllda med Skotsk Whisky tidigare. En mindre del Sherryfat används också för lagring av Laphroaigh. Ett Bourbonfat kostar ca. 50-60 pund medan ett Sherryfat kostar ca. 500-600 pund.

 

 

Under rundturen med David uppmanade han oss att fukta fingret direkt i ”Spirit Safe” där Low Wines strömmade ut och smaka på detta, vilket sällan sker på de flesta destillerier. Den smakade mycket bättre än förväntat, vi fick även möjlighet att fukta fingret i ett nyss uppfyllt fat i lagerhuset och smaka ”New make”, vilken smakade i vårt tycke över all förväntan – vi hade gärna köpt en flaska med detta preparat!

 

 

Avslutningsvis vidtog en provning (Johnston´s choice) i ett mycket snyggt och fräscht rum i Laphroaigh´s visitors Center. Denna provning innehöll 4 st Whiskys enligt följande:

 

1. Laphroaigh 10 yo (som David uttryckte det ”the bread and butter for Laphroaigh). First fill bourbon, minst 10 år vattnas ner och tappas på flaska vid 40% alkohol.

2. Laphroaigh 25 yo, en mix av bourbon och sherryfat, samtliga minst 25 år, som blandas samman och fått ”gifta sig” under en tid innan buteljering. Nervattnad innan buteljering till en alkoholstyrka på XX %.

3. Laphroaigh Cairdéas 2008 Fes Ile, totalt 35 fat varav 33 st bourbonfat med åldrar mellan 9-15 år. Dessa har sedan lagts på helt nya oanvända bourbonfat 4 år. Slutligen hade hela rasket ”piffats upp” med first fill Sherry fat. Denna Whisky har buteljerats vid fatstyrka och håller XX % alkohol.

4. Laphroaigh Cairdéas 30 yo, denna whisky har legat i minst 30 år på Sherry fat men överfördes till bourbonfat under en kortare tid innan buteljering för att lite gran d mildra den mycket, mycket mörka färg den fått av alla dessa år på Sherry fat och enligt David för att ”fräscha upp den lite grand”

Samtliga dessa whisky´s var såklart bra, för att inte säga förbaskat bra. Den 30-åriga Cairdéas var dock rent hutlöst bra, den ligger i den absolut yttersta toppen tillsammans med tidigare utgåva av 30-årig Laphroaigh, 31 årig dito samt en viss Ardbeg 1972 samt några lyckade Springbank och någon riktigt gammal Mortlach och Stratisla. Kort sagt ”en whisky för Gudar”.

Hela provningen blev en av de mest minnesvärda någonsin av följande orsaker.

David, som för det första uppvisade mycket seriöst kunnande och genomförde en utmärkt rundtur på destilleriet och dessutom var en mycket trevlig person, frågade oss när vi konsumerat större delen av 25-åringen om vi ville ha en ”skvätt till” av denna. Alla tackade som väntat ja…..David gick då runt och slog i mycket rejäla drams (typ, minst 4:or) av denna tämligen dyra och sällsynta whisky.

Ytterligare et litet tag senare när många började få lite kvar av 30-åringen, sa David ”grabbar – vill ni ha en skvätt till av 30-åringen?” Han började slå i åt några stycken men flaskan han hade tog slut. Han gick då och hämtade en ny och drog bort sigillet som om det vore vilken Famous Grouse som helst, drog snabbt ur korken och gick återigen runt och slog i typ, minst 4:or till oss alla.

Sanslöst………. Vi var alldeles tagna av situationen – där satt vi och blaskade i oss generösa mängder av en whisky av en sådan kvalitet och sällsynthet att många tämligen seriöst intresserade whiskyentusiaster aldrig någonsin kommer i åtnjutande av något dylikt!!!!

Oförglömligt!!

 

 

Bowmore

 

Vi fick en guidad tur (Craftman´s Tour) av Managern Eddie MacAffer som hade jobbat i Whiskybranschen sedan 1966. Det började med att vi gick för att titta på deras golvmältning där vi även fick prova att vända lite korn själva.

 

Efter det stoppade vi in huvudet i kölnan och drog några djupa andetag, fantastisk känsla!

 

Av de 104 ton korn som går åt per vecka mältar man 26 ton själva, resterande 78 ton köps färdigmältat.

 

Eddie visade oss vidare runt och pratade mycket om deras sätt att ta vara på spillvärmen som de bland annat torkar malten och värmer upp simbassängen i byn med.

 

13 gånger i veckan gör dom en vört där 40.000 liter vatten sköljer igenom 8 ton malt. Sedan går det vidare till ett av dom 6 jäskaren i trä där det blandas i 100 kg jäst. Efter 48 timmar har mäsken jäst färdigt och har då en alkoholhalt på ca. 7%.

 

Bowmore har 4 st pannor (2 st Wash Stills och 2 st Spirit Stills).

 

 

I dessa görs 65.000 liter New Make på 69% varje vecka. Den del av destilleringen som man använder ”skärs ” ut mellan 74% - 61%.

 

När vi sedan kom till lagerhuset (No.1 Vaults) fick vi först prova deras New Make. Därefter knackade Eddie upp två olika fat där det ena var ett bourbonfat från 1999 och det andra ett sherryfat från 1995. Båda var oerhört goda!

 

 

Medan vi stod där och smakade och myste gick en annan grupp förbi utanför lagerhuset och sneglade på oss, dom fick dessvärre inte komma in.

 

Turen avslutades i besökcentrat där det fanns både en bar och en shop. Vi blev serverade Bowmore Darkest 15 YO innan vi fick välja fritt ur sortimentet.

 

 

En riktigt bra rundtur är väl det minsta man kan säga!

 

Lagavulin

 

Efter en högintressant dag och en trevlig kväll på puben var det dags för en ny dag med en fantastisk skotsk frukost med bönor, tomat, korv, blodpudding m.m. och nya destilleribesök. Vi börjar dagen på Lagavulin

 

Det började 1816 då bonden och destillatören John Johnston grundade den första lagliga verksamheten.

 

Kornet som används mältas i det närliggande Port Ellen och har en rökkoncentration på 34 ppm. Jäsningen av mäsken är en långsam process som tar 55 timmar i 10 st Washbacks av Amerikansk Lärkträd.

 

I Lagavulins fyra pannor, 2 Washstills rymmande 18500 liter och 2 Spiritstills på 5000 liter vardera får den smakrika vörten all omsorg som den kräver. Idag går 90% till Single Malt och 10% till Blended. I pannorna destilleras spriten längst av alla Islaymalter – det tar ca fem timmar för den första omgången och mer än nio timmar för den andra. Produktionen ger 223 hogshed´s/va. Den långa destilleringsprocessen anser man ligger till grund bakom den fylliga och mjuka smaken.

 

Vi hade bokat en lagerhusvisning (Tour and The Warehouse Demo) med Iain ”Pinkie” Mac Arthur som visade vad som fanns på lagret. Han öppnade några fat för att provsmaka unika Single Cask Whiskies.

 

· 11-årig, 59% - riktigt rökig och torvsmakande som starter

· 14-årig, 55%

· 18-årig, 51% - Next Sherry

· Jazz-93, Sherryfatslagrad

· Och till sist en skvätt ur en gammal tunna från 1966 – ”Hur den smakade”!!!!!

Dessutom hade Iain den dåliga smaken att slå en efterlängtad extra Dram i håret på Arne.

 

Efter avlutad provning på Lagavulin startade ett gäng redan glada men fortsatt förväntansfulla pilgrimer vandringen (ca 30 min) till Ardbeg och en väntande lunch.

 

 

Ardbeg

 

Vad ska man säga????

 

 

”Marschen ” från Lagavulin till Ardbeg var ett annorlunda inslag och ett härligt minne för livet.

 

Förmodligen hade vi inte klarat dopingkontrollen den dagen heller och speciellt inte efter Ardbeg. Whiskyn fungerade ovanligt bra denna dag (också!).

 

Vi startade besöket på Ardbeg med att inta en fantastisk god lunch, de flesta av oss åt ”stekt Anka med Ardbegsås” – kan verkligen rekommenderas.

 

Destilleriet startades år 1815, och då fanns det ca 14.000 innvånare på Islay och idag finns ca 3.500 fast boende.

 

Ardbeg har varit likt en ”rollercoaster ride” öppnat och stängt genom åren. Höjdpunkten var under 70-talet, då producerade man 24 tim/dygn och hade 60 anställda. Idag har man 10 anställda, varav 6 i destilleriet.

 

Från år 1981 var Ardbeg stängt i 10 år. 1990 köpte Allied Distillers Ardbeg och 1997 köpte Glenmorangie destilleriet för 7 miljoner pund med ett lagervärde på ca 5.5 milj. Pund. 2004 köpte Moet Hennesy Glenmorangie + Ardbeg för 300 milj. Pund.

 

Tillverkningskapacitet idag är ca. 1 miljon liter och all produktion blir till Single malt med en fenolhalt i whiskyn upp till 55 ppm (Glenmorangie = 3 ppm). Man använder sig av 95% Bourbonfat och 5% sherryfat.

 

Mäskkar är i gjutjärn och rostfritt, man har 6 nya washback som är tillverkade i furu och som rymmer 23.000 liter vardera. Två (2) Copperstills á 11.500 liter och som det tar 4.5timmar att koka upp. Man förbrukar varje vecka 35 ton korn (barley), 1 batch=7 ton torv och 17.000 liter olja.

 

Det finns tillräckligt med torv för all framtida whiskytillverkning på Islay, vilket känns tillfredsställande. Dessutom får myndigheterna ca 250 miljoner pund i skatt från Islay varje år.

 

Det finns 25.000 fat i lager

 

På Ardbeg hade vi bokat ”Now and Then Tour – Then and Now Tasting” och provade följande whiskies, i VIP-rummet, under ledning av Emma.

 

· Ardbeg, 12 YO, 53,9% - Refill Sherry

· Ardbeg, 21YO, 1978-1999

· Ardbeg Corryvreckan, 57,1%

· Ardbeg, Feis Islay, 2011, 55%

· Ardbeg Alligator

 

Efter själva provningen lämnade Emma oss och vi fick själva fortsätta att ta för oss av det framdukade Whiskybordet – Och det gjorde vi!!!

 

Vad Mats minns så var alla jättebra – och det kan vi nog alla skriva under på!

 

Michael ”Mickey” Heads (Destillerichef) signerar ett av dagens många inköp

 

 

Kilchoman

 

En bondgård omgjord till whiskyproducent, EU-bidragen blir betydligt större än vid spannmålsodling. Jordbrukspolitik???

 

Managers Tour

 

Det är det första destilleriet som startats på 124 år . Destilleriet startade 2005 och den första tunnan är från december samma år. 2006 var produktionen i full gång. Kilchoman är ett av de minsta destillerierna med en produktion på cirka 100.000 liter alkohol/per.

 

Destilleriet bildades efter en idé där ägaren till bondgården och en kamrat till honom enades om att kamraten skulle kunna få tillgång till befintliga, behövliga byggnader på gården. Bonden får det avfall som blir över till sina djur på gården, en tradition som är vanlig vad gäller samtliga destillerier på Islay. Företaget drivs som två olika bolag.

 

Man är idag 11 anställda och allting gör för hand, till och med etiketteringen. Man har, i nuläget, inga ambitioner att sälja äldre whisky än 12 år. Bl.a. av denna orskak är Kilchomans Whisky något starkare än vad som är vanligt.

 

Man köper 100 ton korn/år av bönderna i närområdet. På golvet mältar man 2 ton åt gången. Man röker torven i 10 timmar och det tar 3 dagar för säden att torka. Man får ut 360 liter per ton korn. All utrustning är ny utom kvarnen. Man har två Potstills, varav var och en har kostat £35.000. (ca 39.000 kr)

 

Dom lagrar mest i bourbon-fat och några sherry-fat. När man lagrar i sherryfat så är det alltid singlecask. Lagringen i bourbonfat blandas. Majoriteten av produktionen fylls i 1 st fill bourbon-fat från Buffalo Trace Distillery, Kentucky USA.Resten av spriten får mogna i Oloroso Sherry Butts från Miguel Martin, Jerez, Spain. Dom har cirka 400 fat i sina lagerhus.

 

Vi provad tre olika Kilchoman Whisky

 

· Sherry Butt 322/2006 alkoholhalt 60.0%

· Refill Bourbon 2006, alkoholhalt 61,1%

· Fresh Bourbon 2006, alkoholhalt 60.0%.

 

Efter en annorlunda provning tar vi igen oss på stallbacken i väntan på transport till nästa destilleri som är Bruichladdich

Bruichladdich

 

”Brook-Laddie” är ett oberoende privatägt destilleri, vilket skapar möjlighet till att experimentera. Detta har en av ägarna och destillerichefen Jim McEwan tagit till sig vilket man ser på det stora utbudet

 

Eftersom detta är ett ganska litet destilleri så är affärsidén att kunna erbjuda sina kunder något extra i form av ett brett sortiment för alla tillfällen i stället för några få standardbuteljeringar. Allt från lätt rökt till extremt rökig whisky som Octomore med 164 ppm och de har nu även provat sig fran till en gin. Gin ”Botanist” var väldigt välbalanserad och god och som kan rekommenderas.

 

Vi fick prova all sorts whisky både från fat och från flaska. Vårt besök var mycket uppskattat och ett av de bästa besöken vi gjorde. Jim, den kommande chefen Allan och de anställda vi träffade var mycket trevliga och generösa då vi besökte destilleriet i september 2011. Vi fick en lång stund tillsammans med Jim och de andra och Jim har många åsikter och kan nog upplevas som lite kontroversiell bland andra destillerichefer på ön.

 

Vi fick även möjlighet att buteljera, korka och etikettera en egen flaska direkt från fatet, en 19-årig figuero cask som Jim McEwan signerad

 

Man kan då inte klaga på utsikten!!!!

 

 

Bunnahabhain

 

Bunnahabhain ägs av Burn Stewart tillsammans med Deanston och Tobermory. Distillery Manager heter Andrew Brown. Man tillverkar huvudsakligen två typer av destillat, dels lättrökt på 0,5 – 2 ppm och dels hårdrökt på 35 ppm. Man gör ca. 90% av det lättrökta och 10% av det mer hårdrökta.

 

1963 gjordes en större renovering, då revs deras kiln, och deras washbacks byttes ut. Dessutom installerades två ytterligare pannor, och kapaciteten höjdes från 1 miljon liter till ungefär 2,7 miljoner liter.

 

De kör åtta mäskningar per vecka, och jäsningen tar 110 timmar. Varje washback (orgon pine) som rymmer 66.500 liter, fylls med 12,5 ton malt, och till det sätts 250 kg jäst.

 

Det finns tre stillmen, och de kör 24/7, och producerar ungefär 1,35 miljoner liter alkohol per år.

 

Noterbart var också att de, till skillnad från andra destillerier, inte ägnade tid åt att polera sina pannor till blänkande kopparfärg, utan de hade det de säger är normal färg för använda pannor, åt lilahållet.

 

Då det är en mycket lång och smal väg fram till destilleriet har transporterna fram till ca. 1990 skett sjövägen. En ny väg har byggts och numera sker leveranserna via lastbil. Lagret är högteknologiskt, det finns bl..a. ett streckkodsystem för lagerhanteringen

 

Vattnet tas från byns gemensamma källa för dricksvatten.

 

Under den efterföljande provningen med Destillerichefen Andrew Brown fick vi prova

 

· Bunnahabhain, Darach Ur

· Bunnahabhain, 12 yo

· Bunnahabhain, 18 yo

· Bunnahabhhain, 25 yo

· Bunnahabhain Toiteach (den riktigt rökiga)

 

Jura

 

Vår sista anhalt och destilleri på resan är Jura. När vi anlände till färjeläget i Port Askaig för vidaretransport över till Jura gjorde vi en kort visit på puben, The Old Port Bar och passade samtidigt på att boka lunch på hotellet i Jura. Där fixade man snabbt ihop ett antal sandvikare med en massa olika pålägg, kanonservice med så kort varsel.

 

På ön Jura bor det idag ca. 200 människor och 5.000 hjortar. Jakt och fiske är av förklarliga skäl huvudsysselsättningen vid sidan av turismen.

 

Destilleriet ägs av Whyte&Mackay, som i sin tur ägs av The United Spirits Group som i sin tur ägs huvudsakligen av den indiske affärsmannen Vijay-Mallya.

 

Isle of Jura firade 2010 sitt 200-årsjubileum, och släppte då en rökigare whiskyvariant än man gjort sedan sitt återöppnande 1963, då man hade varit stängda i ca. 50 år. Den whiskyn går under namnet ”Superstition”. Det rökigare destillatet började göras 1999.

 

Det ursprungliga Jura Distillery licencierades 1831 och har sedan byggts om och renoverats i omgångar, den senast i slutet på 1950-talet. Profilen på whisky förändrades också mot en mer höglandsliknande, med mindre torv och mer dilikat touch. Med hjälp av stora pannor, nästan lika höga som Glenmorangies framställde man en renare sprit och en mjukare maltwhisky – som skiljer sig från de torvrökigare grannarna på Islay.

 

Mäskkaret och de sex jäskaren är i rostfritt stål, ingen ek här inte. Som många andra har den en Porteuskvarn, den här är röd. Man har två Washstills och två spiritstills och producerar ca. 2.200 m3 ren alkohol per år.

 

Isle of Jura tar sitt vatten från lokala Market Loch och sitt korn från Port Ellen Maltings. Destillat till Singlemalt tappas på first fill American Bourbon. Lagret rymmer 28.000 fat.

 

Under ledning av Sue Pettit gick vi runt och fick en förevisning i två grupper, men som Sue uttryckte det har ”Ni har väl sett allt det här så många gånger nu när Jura är det åttonde destilleriet, så varför inte snabba upp det och koncentrera er på själva provningen”. Och det hade vi väl ingenting emot.

 

När det gäller själva provningen så fanns det inga begränsningar, vi fick smaka allt det som vi pekade på och önskade, alltså ingen ordnad provning, men oerhört generös och positiv.

 

Det här är vad vi kommer ihåg av olika sorter

 

Boutiques collection

 

· 1993, Sherry Cask 17 yo

· 1999, Bourbon Cask 15 yo

· 1995, Bourbon Cask 10 yo

· 2000, Bourbon Cask 21 yo

 

Övriga

 

· 1998 limited edition (elements fire)

· Prophesy

· Olorosa sherry, 21 yo

· Superstition, 16 yo

· Jura feis Ila 2011, destillerad 1996

 

Observera ! Vi blev bjudna på provningen, och dessutom fick var och en utav oss; tre 5-cl whiskyprover, Jura origin 10yo, Jura Superstition och Jura Djurachs´ own 16yo samt ett whiskyprovarglas

 

Gentilt värre!!!!! De verkar vara glada att besökarna gör sig omaket att ta sig till Jura, som ju faktiskt ligger lite offside men väl värt ett besök.

 

Distillery Manager Willie Cochrane (en färgstark personlighet)

 

Några av oss hade också en lång och trevlig diskussion med destillerichefen Willie Cochrane, som var en härlig och positiv typ. Han hade jobbat på Jura i princip hela sitt yrkesverksamma liv och ville definitivt inte bli destillerichef. Men det ville alla andra och så fick det bli!!!

 

Till för några år sedan innehades posten som Distillery Manager av allas vårMichel Heads, numera mycket uppskattad chef på Ardbeg.

 

Ett gäng svenska Jurafantaster hade startat en ”Jura appreciation of Sweden” och varit där före oss och överlämnad en gåva som prydde chefens ena vägg i form av ett stort nät bestående av ett stort antal korkar från de Juraflaskor man hade konsumerat under årens lopp.