Bowmore Triology 10-11-26

Det är nu alltså dagen D, och nu pratar vi om dagen med stort ”D” för en Bowmore-nörd som mig! Ett äventyr i den kalla blåsiga skärgården; småbåtar som ska ta oss runt för strandhugg här och var, whiskyprovningar samt kulinariska matupplevelser a´la Islay. I packningen min finns även de där Bowmore whiskyn (Bowmore 1956 och 1968, båda OB) som jag länge sökt rätt tillfälle att kunna prova, och i dag har jag bestämt att det är absolut rättan tid för att sluka dem .

Förväntan på både mat och provning är hög, samtidigt så har jag fått ett löfte från Iain McCallum gällande något spännande fatprov till mig i byte mot att han får prova min -56:a, (kan bara säga att jag senare blev mycket nöjd i denna fråga).

Trilogy äventyret i dag går ju inte av för hackor precis, och det här gäller ju buteljer som antagligen är de bästa som någonsin lämnat Bowmore Distillery, flarror som idag kostar 30-35.000:-/st!

Prislappen på detta äventyr är ganska hög, men jag har fått lugnande besked att de slantar detta kostar är i sammanhanget med mat, resor och boende, väldigt ”billigt”.

Många gånger och då oftast på någon mässa eller på något destilleri i Skottland så har man ju faktiskt haft lyxen att få prova whisky i motsvarande prisklass som dessa ”Trilogy” och då utan att behöva betala en enda spänn. Men jag tror man måste se lite annorlunda på ett jippo som detta och ta med helheten av total upplevelse och äventyr i beräkningarna också.

Sittande rastlös på tåget mot Stockholm så kommer jag att minnas Islay festival 2008, där jag struntade i ”open day” på isle of Jura och istället spenderade en hel dag på Bowmore distillery. Jag hade ju dagen innan besökt just Bowmore på deras open day och bett destillerichefen Eddie McAffer om jag skulle kunna få ränna runt i fred med kamera och snoka (nörda ordentligt) på destilleriet. Det fick jag och det visade sig att jag t.o.m. fick en hel dag med ”all access”, dvs. tillgång till allt i lokalerna!

Länge har jag grubblat på den skröna som säger att Bowmore smakar tvål samt verkligen har tvål med i processen. Väl inne i still room så har jag en längre diskussion med master distiller och vi går till botten med tvålfrågan. Till min förfäran så har de verkligen tvål i första koket i wash still, två skopor av en flytande industritvål, en skopa ser ut att rymma kring två dl. Jag ber att få se denna tvål, och Stillman hämtar genast en 25L dunk med detta mytomspunna osexiga innehåll. Jag frågar om jag får smaka. Stillman ser på mig som om jag vore totalt knäpp, han säger

– OK!? Med en lätt axelryckning.

Till min förvåning så varken smakar eller luktar tvålen någonting alls, man får bara en lätt oljig känsla i munnen som försvinner snabbt. Något lättad så börjar jag fundera lite och kan konstatera att smak av tvål och doft av lavendel omöjligen kan komma från denna industritvål. Men vad är det som gör att vissa upplever tvålsmak och att andra inte kan komma över en genomträngande lavendeldoft i Bowmore whisky? En fråga jag fortfarande inte funnit orsaken till och kan hittills bara konstatera att vi människor har olika smak helt enkelt.

Vidare den där sommardagen 2008 så kom jag bra överens med lagerchefen Ginger McNeill. Så pass bra polare blev vi att han t.o.m. föreslog att jag skulle komma och jobba en vecka på destilleriet, dvs. sju dagar vilket skulle ge en dag i var del i processen och därmed skaffa stor kunskap och erfarenhet om hantverket inom Bowmore samt att också kunna ta död på en del osanna skrönor. Ginger lärde ut massor då vi gick ett varv runt i destilleriet, han berättade samtidigt en hel del gamla historier och betydelsefulla händelser som skett. Vi kom verkligen väl överens och han sade nått jag inte insåg fulla betydelsen av:

– Youre an Ileach now!

Vad som verkligen hände där och då insåg jag först senare, han ”adopterade” mig.  Att få utmärkelsen ”Ileach” betyder visst en del med hur man blir mottagen på ön, och det insåg jag senare på kvällen när jag besökte Lochside hotel. Jag stod väl så som jag brukar göra där det finns whisky, jag hängde i baren, drack whisky och talade öronen av bartendern. Berättade lite om mina dagar på Bowmore, och när jag nämnde det där med Ileach från Ginger så skrattade bartendern och sa bara -No way! När bartenderkollegan kommer så blir de två som gör narr av mig och säger att de minsann känner Ginger och att jag ska gå och somna om. Då kliver Ginger in på Lochside hotel, dessa två i baren flyger på honom och meddelar genast att jag försökt lura i dem att han gett mig titeln Ileach. Ginger säger bara:

– Yes i did!

Det blev tyst på herrarna i baren och helt plötsligt så fick jag dricka whisky gratis i deras bar, om än enklaste standardwhiskyn. Inte att jag försöker slå mig på bröstet och höja detta med Ileach till skyarna, men då insåg jag att Ginger och jag funnit varandra som tvättäkta Bowmore-nördar.             

Nåväl; framme i Stockholm så går jag raka spåret till Scandic Anglais där bussen till eventet kommer att utgå från. Det tar inte lång stund innan jag ser Iain, rökandes på en cigarett, tillsammans med Petter från Philipson & Söderberg. Några artighetsfraser och ett ”long time no see” avklaras innan vi äntrar dubbeldäckarbussen som bär ut mot äventyret Bowmore.....

Efter fyra mil så anländer vi i Stavsnäs hamn och precis när båten lägger ut så börjar det snöa. Första strandhugget sker på Pilholmen och vi kliver iland till tonerna av säckpipa och trumma, två musiker i kilt står uppe på en kulle och spelar i det ymniga snöfallet. Ett bord är dukat ute med flaskor och glas, ett filmteam är på plats och dagens första dram, en 12yo, serveras i snö och blåst på den lilla ön med vidunderlig utsikt ut över skärgården. Några korta tal hålls och det skålas på både svenskt och skotskt vis. Efter en stund så är alla överens om att detta är den kallaste whiskyn någonsin, och att det är första gången man fått whiskyn vattnad av vädret då det nu har börjat ”kräksnöa” rejält.

Vi går en liten bit över ön mot etapp 2. I båtklubbens vackra stuga är det som vi ska äta och dricka under en kombinerad lunch och whiskyprovning. Utanför stugan så står musikerna och spelar ännu en gång på sina märkliga instrument, skotska flaggor är hissade, marschaller lyser upp vägen till stugan och det hela börjar nu kännas riktigt rackarns välplanerat och lyxigt.

Jag gillar verkligen att man får komma till platser och lokaler som man aldrig annars kunna få tillfälle att se. Lokaler som nu också är utsmyckade med allehanda Bowmore-skyltar och övriga attiraljer. Maten serveras och det är verkligen hög klass på menyn! Kocken berättar ingående om allt, från hur han personligen plockade trattkantareller dagarna innan snön föll, till hur han under dagen rökt den nyfångade siken. Allt vi äter är gott så man nästan får en tår i ögat, då kommer Iain och Nick Ravenhall ut med en 16yo Wine cask Bowmore som passar otroligt bra tillsammans med den rökta fisken. Vi får även en 10yo Tempest batch:1 som också lirar fint i hop med maten. Iain berättar detaljer om hur dessa whiskyn har kommit till, han slår även hål på några osanna myter, tänk att det kring just Bowmore är så många skrönor i omlopp. Det serveras kaffe och cigarr till de som vill och vi har så pass trevligt att t.o.m. två rävar kommer ända fram till huset och nyfiket kollar in oss. Nick försökte bjuda rävarna på en dram whisky, dock helt utan framgång.

Vidare på etapp tre så går vi åter längs marschallstigen bort mot båtbryggan. Nu snöar det ännu mera, vinden tar i lite också och båten är försenad. Filmteamet gör så gott de kan under dessa svåra förutsättningar. Nick och de andra som bär kilt nämner att deras organ fryser så pass att de riskerar skador. Trots allt så skrattas och skålas det friskt och stämningen är väldigt glad och trevlig på denna nu utnämnda ”coldest whiskytasting ever”. Jag noterar att mitt glas är täckt av is på utsidan.

Båten kommer till slut, och hela fördäcket är täckt av ett tjockt lager med is. 20 personer likt Bambi på hal is äntrar fartyget. Nick försöker omgående värma sina ädlare delar.

Jag tänkte först ta en bild på denne frusna skotte, men jag såg i hans blick att det nog var bäst att låta bli.

Väl framme vid resans huvudmål ute i Sandhamn ser man hotellet smyckat, även det med Bowmore banderoller. Marschaller lyser vägen och filmteamet börjar man nu vänja sig vid. Snabbt in i värmen och vi får en presentation av hotellpersonalen med hålltider och vilka våningar som gäller. Alla får var sitt rum och man möts direkt av en Bowmore ”goodybag” på sängen. En av sakerna i påsen visar sig vara en handgjord plunta med mitt namn präglat på. Den är ganska tung så jag förstår att den är fylld, upp med korken och en sniff avslöjar att det är en hygglig Bowmore där i. Senare berättar Petter att det är en ”straight from the cask” där i, mer har jag ännu inte fått veta vad det är än just; Bowmore rätt ur nåt fat.

Jag hinner precis byta om till kostym (det är kostymkrav på nästa provning) då jag hör ett himla liv utifrån korridoren. När jag går ut så ser jag att dörren till Hasses rum står på vid gavel. Inne i rummet är det smockat med folk och flertalet glas med whisky cirkulerar runt bland alla närvarande.

– Kom in du med! säger Hasse.

Jag hämtar raskt lite egen sprit och ser sen till att ytterligare några glas hamnar i cirkulation. Stämningen är på topp och snacket är både glatt och fräckt, och det känns helt OK att filmteamet inte är med här inne.

Klockan klämtar och det är nu dags för vad som hela äventyret går ut på; Trilogy provningen på våning tre. Salen är dukad med två bord om 9 platser vardera, Iain har ståplats som provningsledare, de tre mytomspunna whiskyna står alla i sin prakt prydligt placerade på borden till var och en lycklig deltagare.

Jag känner hur den där speciella känslan kommer över mig, den känslan som bäst kan liknas vi en välbehagsrysning. Jag råkar ibland ut för det där tillståndet när det vankas toppklass whisky och nu förstärks alltihop av platsen vi är på, sällskapet vid borden, den otroligt goda maten... OCH, att det är sprit från mitt favoritdestilleri Bowmore i glasen!

Vi får en ”full story” av Iain, om dessa legendariska fat som hållit Black, White och Gold Bowmore, fat som uppenbarligen varit med om en del extra kärlek samt några intressanta äventyr. Ytterligare ett par skrönor dödas när Iain svarar på allas våra detaljfrågor kring denna fantastiska sprit från 1964.

Mina noteringar:

Black Bowmore 42yo Vintage 1964 sherry cask 40,5%

Fruktig, kaffe/bitter choklad, kola, russin, tung beska/djup sherry.

Lång ökande sötma, nötter, ek, karamell.

”Heavy stuff” som verkligen fastnar på tungan, stannar länge trots ett helt glas vatten.

96p.

White Bowmore 43yo Vintage 1964 bourbon cask 42,3%

Vitpeppar, vanilj, smörkola, Ahlgrens bilar, banan, frisk lätt mint (Colgate?).

Väldigt fräsch/frisk/spänstig, lång ökande sötma-vanilj-mint.

Ännu en whisky som stannar väldigt länge på tungan.

97p.

Gold Bowmore 44yo Vintage 1964 fine oak cask 42,4%

Ananas, söt mandarin, honungsmelon, vaniljglass (smält? skrev jag visst), mango, passionsfrukt. Låååååång, ökande fruktig-sött-vitpeppar. Tror jag lättade 15-20cm från golvet av denna.     

Otroligt välbalanserad söt-peppar-salt-fruktighet, en whisky som följer ända ner i sängen.

98p.

Sen tog jag och slog upp en till och jämförde mot de tre:

Bowmore 1956 OB for Soffantino 1980´s bottling 43%

Grönt äpple, vanilj, mango, ananas, kolaremmar/kola snören, marsmallows, lime.

Sanslöst bra balans söt/salt/godis/färsk frukt.

Lång söt-vanilj-marsmallows. Inte långt kvar till Nirvana här inte....jösses !!!

98p.

Vi fick sedan påfyllning i det glaset med den whisky som man gillade bäst.

Jag han inte riktigt med att landa efter Trilogi provningen innan det var dags för nästa punkt på dagordningen; middagen. Byte av våning på hotellet och ett långbord står dukat med glas för ännu en whiskyprovning, plus två glas till vinet.

En formidabel trerättersmiddag serverades, och noggrant utvalda tokbra viner serverades till, plus att vi hade whiskyprovning samtidigt bestående av: Bowmore 15yo, 18yo, 25yo. Åhh... vad jag gillar dessa mat och whisky provning/middag, kul att få en med väldigt väldigt bra matchning av vin till alltsammans också.

Timmen blev sen, samtalet blev både gott och trevligt, ”baren” med 15/18/25yo blev fri. Det hela slutade med att jag och Iain pratade gamla minnen och bekanta i whisky svängen, vilket resulterade i att vi såg det som absolut självklart att ringa upp en annan whiskynörd från Borlänge, för att retas och berätta om vad vi just precis höll på med.

Kom i säng till slut och fick en mycket god nattsömn, så pass att jag höll på att missa frukosten. Raskt på med kläder och snabbt ner till frukostvåningen, som dagen till ära bjuder på traditionell skotsk frukost med stekt; korv-ägg-tomat-champinjon-black pudding. Helt perfekt och så klart av absolut toppklass även detta.

I ett mycket snöigt väder så far vi med båt och buss tillbaka in mot Stockholm, jag känner mig mycket nöjd med detta äventyr till provning och ser den som ett slut på en mindre era. Tankar och minnen från 6-7 års tid med SMAD far genom skallen, inget vemod utan snarare som en avklarad etapp, jag hade ju bestämt mig, både av egen insikt och pga. rekommendation/krav från några läkare att jag måste ta en ”time out”. Några röntgenbilder har ju avslöjat att allt inte står rätt till med njurar och hjärna.

Så detta blir bland det sista jag gör och skriver (på ett tag iaf) åt den formidabla whiskyklubben SMAD, en förening som i sitt slag är en av världens största och en av de mest aktiva tack vare alla sina goda medlemmar. Nu ska jag ”bara” bli vanlig medlem i SMAD.

Magnus Olsson Åkerlund